Ensam
Jag känner mig jävligt ensam i detta. Nu verkar han ha tappat lite intresse tycker jag iallafall. Han finns liksom inte där som han fanns innan. Innan var han så hjälpsam, frågade så fort något var fel & bad mig att prata om det. Men inte nu. Barnen får mat. Men sen så hamnar dem bara i soffan, sen så går han & gör annat. Då har jag ett barn i mitt knä för att försöka få lite skratt & snack & lite stimulans, vilket dessa små behöver. Men han går bara iväg & gör något annat som han tycker är viktigare. Så där sitter jag, som så många andra dagar helt lämnad, ensam. Om det då är Sigge eller Albin som ligger i soffan & skriker, för inte tänker ett barn ligga där, aldeless nöjt precis efter maten, inte medans jag sitter med ett barn i mitt knä. Sen så får jag springa mellan barnen som en galning. Medans han är i köket eller ute & håller på med annat. Det kanske bara är jag, men är inte det att prioritera fel?
När jag då säger till honom att inte bara rusa iväg sådär så suckar han & säger : jag skulle bara, jag tänkte bara. ..
Men de dära, skulle bara, blir timmvis. Då går jag i taket för ett barn ligger onöjt i soffan, jag har händerna fulla & den som ligger i soffan & stor tjuter behvöer en ny blöja.. jag ska bara... Jag går i taket på honom då, Emil alltså. Jag klarar det inte själv. Inte vartenda jävla dag. Inte när jag mår så dåligt själv. Sen så ska jag ha skuldkänslor för att jag inte klarar det själv. Han kan många gånger spotta ur sig många saker som får mig att känna mig så otrolig värdelös. Jag behöver honom där. Att finnas där för mig. Jag vil att han ska ta initiativ, att ta barnen efter att jag haft dem själva i två hela dagar medans han jobbat ute. Då har jag skött disk,tvätt & städning själva i flera dagar. När han väl tar disken, så stannar han i köket i flera timmar. Han kan väl skynda på lite. Det finns så mycket som ska göras. Men det blir så att han tar köket sedan så får jag ta resten av huset själv & barnen så fort dem skriker. Springa upp & ned för trapporna medans han är precis i rummet intill vars dörr aldrig är stäng, inte ger han nappen i munnen på den som gråter. Han låter mig springa & svettas & göra det. Jag vet inte varför det blivit såhär.. Inbillar jag mig? Är jag så jävla löjlig som han säger åt mig?
Men varför ska han direkt på morgonen springa & duscha, äta frukost & fixa innan han kan ha lite morgon mys i soffan med barnen & mig. Det blir flaskan i ungen sedan så springer han iväg. Jag, återigen fast i soffan. För han ska göra så många saker först innan han "avlöser mig". Jag får ingen tid till att göra vid mig, duscha, sminka mig eller äta frukost. Om jag då hinner äta frukost så får det bli i soffan. För han sätter sig inte hos barnen. Inte försen jag blivit riktigt jälva förbannad & säger att jag behöver duscha. Jaja säger han bara & sätter sig i soffan. Men när jag kommer upp så är han inte alltid där. Okej att man inte behöver vara hos dem hela tiden. Men när man vet deras rutiner, att dem blir väldigt ledsna när dom ska sova, varför springa runt då, & sedan låta mig göra det åt honom som någon sorts tjänst medans jag försöker stressa ner lite. En timme hade jag inte ens behövt. Men han kräver en lång jävla egentid.
Nu sitter han med barnen.. Men det krävdes att jag var så pass nochalant, att göra precis som honom. Men han verkar inte direkt bry sig. Hur kan man inte göra det? Jag bara gick därifrån & satte mig här. Fast han tittar iuförsig på ett "bra" TV program..''
Idag har Ella taggarna utåt.
Men jag tänker inte beklaga mig längre till honom. Jag är bara så himla löjlig säger han. ; ahmmen sluta.Det är det vanligaste jag får höra när jag försöker lätta på mitt hjärta.
Vad har hänt?
Jag ska inte tynga hans axlar mera & jag ska försöka att inte låta han tynga ner mina. För nu mår jag så pass skit så jag fixar inte ett enda snesteg, inte ett enda. Allt måste gå min väg. annars krackelerar jag. Jag är så rädd att jag bara kommer bryta ihop & det vill jag inte göra framför honom. Jag vill inte. Det skulle bara få mig att känna mig ännu mer ynklig.
Borde jag inte försöka lätta mtt hjärta hos honom. Ska inte han vilja lyssna?
Det kanske inte är så det ligger till för tillfället.
Var är min Emil? Han som gjorde allt för mig, vart tog han vägen? Jag är inte så glad för denne Emil. Ska jag vara ärlig skrämmer han mig lite. Det är inte denna Emil jag minns.
Kanske är det som han säger. Det är jag som gör fel. Ungefär att mina handlingar får den rätta responsen som amn borde få.
Kanske är jag så blind, att jag inte ser vad för situation jag skapat för mig själv.
hej mommysmonster, jag läser din blodd lite då och då, hoppas inte de gör nått! jag har själv barn fast bara ett, och han e 7 månader! Min sambo var likadan som du förklarar emil, och jag blev arg och sur varenda dag, de va precis som om de va roligt dom första veckorna men sen va de bara skit, han brydde sig inte jag fick ta hela bördan, men nu när Lukas har blivit äldre så har han oxå blivit mkt bättre, för nu kan han leka me honom och sånt, utan han ligger inte bara där längre. och jag försökte med allt men de gick inte, ja va så trött psykist att ja grät varenda kväll men de som hjälpa mej jätte mkt var at göra saker varje dag som att åka in till stan å fika el åka hem till nån och hälsa på för då tar de inte lika hårt! jag hoppas att de kmr gå bättre! btw dina små pojkar e jätte fina!!!
Män i nötskal säger jag bara! Wagner är specialtist på att inte vara hemma och festa till klockan 7 på morgonen och då menar jag varie helg. Är så jävla trött på de! Du ska verkligen inte känna dig ynklig! Att vara slut körd när man har bebis är inget konstigt. Verkligen all heder till dig som har två och fortfarande är människa! Sätt "hårt mot hårt" låter dumt men sätt upp tider. Typ att han har pojkarna några timmar och du några timmar och tillsammans några timmar om dagen. Hoppas ni löser de! <3
Du är en riktigt kämpe!!
Hoppas de löser sig och att han får upp ögonen snart och inser att du inte klara detta själv !
Känner så väl igen mig..
Det e kämpigt o ha hand om 2 barn på dagen, så på kvällarna vill man ju gärna ha hjälp..
det tog tid innan min man förstod det..
Han tyckte att jag bara va hemma med barnen det va väl inte så jobbigt..
o han va ju helt slut för han hade ju jobbat..
ta hand om 2 barn e mycket tuffare än ett heltidsjobb..
Han förstpd hur jobbigt det var när jag en dag sa: här ta hand om dem några timmar, jag måste få vara själv nu..
när jag kom hem sa han förlåt för att han varit en sån "skitstövel" o han försår mig nu hur tufft det är..
Stå på dig o kräv att han hjälper dej mer med barnen..
det e ju faktiskt era barn, inte dina
Hoppas allt löser sej =)
