mommysmonster

Nu är det kväll, iiigen! Skulle ha ringt & beställt tid på efterkontroll, ringt Jesper & ringt Kicka. men det blev bara sms för klockan blev för mycket. Saknar Jesper så himla mycket. Vi har haft så roligt tillsammans. Men varför är jag så slarvig med vänskap? Så slapp & inte orkar lixom, till & med innan jag blev gravid. Jag är nog vad man kan kalla en dålig vän. För jag är så dålig på att engagera mig, orken tar slut, men inte kärleken till mina vänner. Den känner jag alltid, den brinner stort!

Såg Simme idag. Han var visst son till barnmorskan på BVC, som har hand om oss... Men iallafall.. Kom såklart att tänka på Vangeli.. Åh.. Vangeli.. Jag saknar honom så det gör ont. Det gör verkligen ont & jag stör mig på att jag inte kunde hjälpa. Han försvann, min älskade. Han bara försvann. Jag klarar inte av att besöka honom, hans grav. Jag fixar det inte, jag bara bölar & håller på att svimma. Jag har aldrig fått förklara min kärlek till honom, inte för någon. Emil har fått höra, men inte kärleks biten, Emil ska inte höra det, det hade ju varit hemskt. Men jag har ingen axel att gråta över, inte någon som förstår vad jag gått igenom. Som var där, som förstod vart jag var i livet just då. Allt annat ångrar jag, allt deära hemska från den tiden i mitt liv, men inte honom. Nej jag ångrar det inte, det gjorde mig till den jag är.. Men det var då en tuff resa till den jag är idag. Emil accepterar så mycket. När jag pratar om V ( som jag inte gjort på hur länge som helst ), eller när jag pratar om M. Emil var den första jag berättade för. Att jag hade levt i två år med ett Monster. Han fick allt ur mig, näe vi inte hade något bindande tillsammans. Vi hade inga lovord. Men han fanns där. han fick det ur mig & han hörde mig gråta många gånger. Men han förstod hur viktigt det var, jag höll på att gå under.

Nej jag slutar där för ikväll.

Det känns bara jobbigt ..

Önskar att du fanns här.

Kommer alltid älska dig.


Men Emil kommer alltid vara min själsfrände, åh min Emil !