mommysmonster

Sitter & tänker på vad jag ska göra. Göra för att bli frisk. Vad jag ska berätta om. Ska jag berätta om allt? Min histora vid 20 års ålder är otroligt lång. Nu kan jag knappt bärga mig till att ringa det avgörande samtalet till ett möte, där jag sedan kanske till & med kan bli frisk. Ja, frisk. Jag anser mig själv som sjuk. Jag vet att jag är sjuk & att psykologen, eller vem som kommer att hålla med om det. Det blir ingen nyhet för mig inte. Jag ser en väg som inte längre är spärrad. Jag vill ha hjälp, äntligen får jag väll säga. Innan har jag bara varit tyst & döljt mitt förflutna, mitt gamla liv.

Igår satt jag & Emil i köket & byggde pussel. Jag frågade, om han visste varför jag ville gå till en psykolog. För att se om han förstod & ifall jag behövde berätta lite mer för honom. Han rabblade & rabblade, både rätt & fel saker. Så jag förklarade lite mer för honom & det blev en "aha upplevelse" för honom. Han förstod verkligen. Han sa till mig att han blev glad för att jag äntligen ska söka hjälp. Han sa en massa saker. Att jag inte behövde känna så som jag gör. Men jag förklarade att jag känner verkligen så, det hjälper inte vad han än säger, men ändå av någon anledning behöver jag höra det. Saker som komplimanger osv. Även om jag inte tar det åt mig. Jag behöver ju honom & jag får all hjälp jag kan få av honom. Men tyvärr räcker det inte till. Jag söker hjälp för mig, för honom & vårt förhållande & för våra barn.

Tänk om man någon gång skulle kunna vara ens lite nöjd med sig själv. Inte vara trött hela tiden. inte arg, inget självhat & kanske är all min smärta från en depression. Det var inte reumatism, tack & lov. Men jag vet inte vad det är.. Kanske beror de pgr av det, men det kan lika väl vara någon annan sjukdom.

Jag vill kunna gå vidare, men det går inte.