mommysmonster

Det var ingen rolig natt. Jag har barnens säng vid min sida så vid minsta ljud får ja palla mig upp, ge nappar, torka kräk eller kolla & byta blöja. När jag gör denna procedur hela natten lång så sover Emil. Han bara ligger där & snarkar & hör inte ett dugg av barnens skrik. Jag blev skit irriterad för jag mådde så himla dåligt. Igår kväll höll jag på att svimma ett par gånger, om jag då är trött & måste upp flera flera gånger mitt i natten, hur tror ni jag mådde då? Jag satt uppe med Sixten för att få honom till att äta ordentligt. Två timmar utan några resultat. Emil hade redan lagt ner Albin i sängen & lagt sig igen. Men då spottar Albin ut nappen tjugo gånger ungefär & jag fick vart enda gång stoppa in den i munnen på honom, för Emil somnade ju! Ju mer han snarkade & inte hörde desto mer irriterad blev jag. Två onöjda barn, båda grät & där låg han & snarkade!? Jag sa till sist till honom att han kunde gå ut & lägga sig (jävligt elakt av mig btw), så han gick faktiskt ner & lade sig på soffan. MEN - där satt jag med båda barnen, utan hjälp.

Det som störde mig mest var att han inte erbjöd sig. Att han somnade. Så himla trött var han inte, det sa han när vi låg i sängen & skulle sova. Det är ganska jobbigt att han aldrig vaknar när dem skriker, eller så ignorerar han bara det så att jag får gå upp. Ah jag vet inte.

Egentligen började det nog med att vi skulle gå upp & mysa, men det blev inte så. Det var väl där jag började blev irriterad.. Känner mig dö löjlig & sa vissa saker som var väldigt onödiga. Men känner ändå att jag har rätt till att reagera, dock reagerade jag väldigt fel.

Morgonen började inte så himla mycket bättre. Emil skulle koppla ur airbagen kl 10. Jag vaknade 09.18 & hörde uppifrån hur han snarkade från nedanvåningen. Jag vaknade av att barnen åmade sig så det var dags för mat. Jag stampade i trappan, men han vaknade inte. Jag tyckte inte att jag skulle behöva ha koll på honom också, så jag tyckte att han kunde vakna av sig själv (av mitt oväsen). Jag värmde mat & förde lite mer oljud, men det resulterade bara i ännu mer snarkningar. Så jag fick väl väcka honom då.. Sa till honom att han snart skulle vara där han skulle klockan 10. Sedan gick jag bara upp för trappen & fick mat i barnen. Emil kom upp drog på sig kläder sa hejdå, vi ses sen. Hejdå mumlade jag tillbaka.

Så nu sitter jag här & väntar på Emil. Ser då inte fram emot att han snart kommer hem, för mitt taskiga humör sitter fortfarande i. Så jag ska försöka hålla band på mig. Jag känner mig så frustrerad. Jag mår dåligt, barnen har ont i magarna & är förkylda, jag har ont & sedan tycker jag hans tankesätt är lite sisådär.

Men från botten av mitt hjärta så älskar jag min puppe.
Detta är säkert mitt eget taskiga humör som försatt mig i denna situationen.
Men såhär är det iallfall. Emil är i vilket fall som helst världens bästa pappa. Han gör mer än vad en annan man hade gjort, eller många andra män iallafall. Jag tjurar väl för att jag vill vara honom nära, så nära som möjligt. Men det går inte, jag kan inte ligga i hans famn & bara mysa en längre stund för jag har för ont i snittet. Jag tror att det är närheten jag behöver, att det är därför jag blir så sur. Men inte vill han mysa med mig om jag fortsätter såhär!?

Stackars Emil!

Kommer mer ikväll.