Steps
Hur många av er har vänner som ni tänker på varje dag, men som ni inte pratat med på flera veckor. Hur många av er hyser precis samma stora kärlek till dom som ni inte pratar med varje dag. Jag har inte många kompisar och inte heller många vänner men mitt hjärta är precis smockfullt med kärlek till dom jag har och jag tror inte där finns plats till så många fler, även om jag alltid är öppen för förändrig och nya människor.
En väldigt god vän kontaktade mig för lite sedan och jag blir precis lika rörd varje gång. Inte bara för att han är en man, som jag en gång kände som kille, och även som pojke. Inte bara för att jag har varit förälskad i honom. Inte bara för att vi var oskiljaktiga. Utan för att jag alltid kommer älska honom, hur lite eller hur mycket vi än kommer att hålla kontakten livet ut. Vi har redan varit med om mycket genom livets gång och vi har mycket i våran ryggsäck, proppfyllda med erfarenheter vi fått från glädje och sorg. Vi har alltid funnits där för varandra i vått och torrt, genom gott och ont. Jag fanns alltid där för honom och han fanns alltid där för mig. Vi pratar i telefon timmar åt gången. Han är välrldens charmigaste och roligaste och vet precis vad som får mig att bli glad igen. Han har alltid lika stora öron som hjärta. Han har alltid lyssnat på mig. Han har alltid stöttat mig. Dock har jag fortfarande skuldkänslor över att jag inte vågade berätta för honom hur jag hade det i ett av mina förhållanden. Men jag tror han visste, men precis som jag, visste inte hur han skulle hantera det. Nu vet han, det mesta tror jag iallafall. Men jag skulle sagt det då, för vem skulle inte få veta det, och fått stötta en, än en sann vän.
Han tycker nog att jag är världens mjäkigaste, eller iallafall blivit. Men jag älskar den han är, innerligt. Och min familj älskar honom för dom vet vad han gjort för mig. Dom vet vilket stöd han har varit för mig.
Tack varje min depression och min tidigare relation har gjort rivsår i vår relation. Mitt ex som inte tillät mig att träffa andra män, eller kvinnor för den delen hade stenkoll på mig och min rädsla växte när jag började min relation med Emil. Jag vågade inte träffa honom, tack vare den hemska rädslan, även som jag alltid kännt mig som världens tryggaste med min vän. Han har inte träffat mina barn, och det kommer jag aldrig kunna ändra på. Jag måste säga att jag skäms. Herregud, han har inte träffat mina barn! Denne älskade vän som jag pratar om har inte fått träffa det jag älskar mest. Såfort jag ska träffa någon, speciellt män, så får jag en fruktansvärd ångest. Jag är fast i gamla mönster. Jag förlorar liksom kontrollen över situationen, speciellt om Emil och min vän skulle träffa varandra. För jag kan inte styra deras ord, deras meningar, känslor eller knytnävar. Det kommer ja mig hundratals rader för att få er att förstå.
Min vän kommer alltid va kungen. :)
En väldigt god vän kontaktade mig för lite sedan och jag blir precis lika rörd varje gång. Inte bara för att han är en man, som jag en gång kände som kille, och även som pojke. Inte bara för att jag har varit förälskad i honom. Inte bara för att vi var oskiljaktiga. Utan för att jag alltid kommer älska honom, hur lite eller hur mycket vi än kommer att hålla kontakten livet ut. Vi har redan varit med om mycket genom livets gång och vi har mycket i våran ryggsäck, proppfyllda med erfarenheter vi fått från glädje och sorg. Vi har alltid funnits där för varandra i vått och torrt, genom gott och ont. Jag fanns alltid där för honom och han fanns alltid där för mig. Vi pratar i telefon timmar åt gången. Han är välrldens charmigaste och roligaste och vet precis vad som får mig att bli glad igen. Han har alltid lika stora öron som hjärta. Han har alltid lyssnat på mig. Han har alltid stöttat mig. Dock har jag fortfarande skuldkänslor över att jag inte vågade berätta för honom hur jag hade det i ett av mina förhållanden. Men jag tror han visste, men precis som jag, visste inte hur han skulle hantera det. Nu vet han, det mesta tror jag iallafall. Men jag skulle sagt det då, för vem skulle inte få veta det, och fått stötta en, än en sann vän.
Han tycker nog att jag är världens mjäkigaste, eller iallafall blivit. Men jag älskar den han är, innerligt. Och min familj älskar honom för dom vet vad han gjort för mig. Dom vet vilket stöd han har varit för mig.
Tack varje min depression och min tidigare relation har gjort rivsår i vår relation. Mitt ex som inte tillät mig att träffa andra män, eller kvinnor för den delen hade stenkoll på mig och min rädsla växte när jag började min relation med Emil. Jag vågade inte träffa honom, tack vare den hemska rädslan, även som jag alltid kännt mig som världens tryggaste med min vän. Han har inte träffat mina barn, och det kommer jag aldrig kunna ändra på. Jag måste säga att jag skäms. Herregud, han har inte träffat mina barn! Denne älskade vän som jag pratar om har inte fått träffa det jag älskar mest. Såfort jag ska träffa någon, speciellt män, så får jag en fruktansvärd ångest. Jag är fast i gamla mönster. Jag förlorar liksom kontrollen över situationen, speciellt om Emil och min vän skulle träffa varandra. För jag kan inte styra deras ord, deras meningar, känslor eller knytnävar. Det kommer ja mig hundratals rader för att få er att förstå.
Min vän kommer alltid va kungen. :)
Kommentarer
Trackback
