Idé torka
Vi vet inte alls vad vi ska hitta på, nu när det är så fint väder. Det mulnar till imellanåt så vi förväntar oss dedär omtalade åskskurarna. Barnen sover & tiden står stilla för vi kommer ändå inte på något att göra. Så hela dagen kommer väl bara att försvinna i intet.
Cp-varm & uttråkad, bara irriterad i värmen.
Albin har fått hosta igen så jag trodde det var kruppen som började igen. Han hostade konstant på natten men blev inte särskillt ledsen. Mitt hjärta började banka i mitt bröst så jag fick svårt för att andas. Mina lungor värkte & det brände i hela min överkropp. Det kändes som om någon satt gränsle över mig,med sina knän mot mina axlar och armar. Jag kände mig fast, nerspänd, fastlåst samtidigt som jag dunkades upp från sängen vid varje hjärtslag. Nästa gång Albin började hosta var det som om någon försökte kväva mig med sina bara händer runt min hals. Jag skakade, det kändes som om jag höll på att få en infakt. Min mage vred sig & jag med den i smärta. Några tårar kom inte, det var fysikt omöjligt. Men när jag kämpade för att få lust så rann det av ren utmattning och min kamp för jag trodde att det var slutet.
Såhär blir jag när jag är stressad, trött & rädd. Jag får ångestattacker & vid varje tillfälle så känns det som om jag ska dö. Det är en nära döden upplevelse.
Jag har slutat skämmas över att jag mår dåligt ibland, eller att ångesten fortfarande sitter i & hälsar på ibland. Jag har slutat skämmas för jag har accepterat mig själv. Jag har accepterat att jag inte måste vara perfekt. Jag behöver inte bevisa för någon att jag ändå är en bra mamma fastän jag har mina jobbiga dagar. Jag har min sambo som stöd, som står vid min sida in i det sista. Mina barn lider inte av mig eller med mig. Dom ser inte världen genom mina ögon för jag lär dom bättre. Jag kan älska min barn fastän jag inte är på topp. Jag lever inte i förnekelse. Min sambo håller min hand genom allt och jag klappar mig själv på axlen för jag vet att jag klarar det. Jag ger allt för min familj och det är inte så att jag kan ge mindre för att må bättre. Jag har tankar låsta i mitt huvud. Jag kommer aldrig glömma min vän. Jag kommer aldrig glömma min historia, mitt förflutna. Jag är den jag är idag, för vad jag genomgått och även genomlidit. Jag skulle gjort allt igen om det hade lett mig till vart jag är idag.
Jag har mitt, du har ditt. Men jag vågar
Cp-varm & uttråkad, bara irriterad i värmen.
Albin har fått hosta igen så jag trodde det var kruppen som började igen. Han hostade konstant på natten men blev inte särskillt ledsen. Mitt hjärta började banka i mitt bröst så jag fick svårt för att andas. Mina lungor värkte & det brände i hela min överkropp. Det kändes som om någon satt gränsle över mig,med sina knän mot mina axlar och armar. Jag kände mig fast, nerspänd, fastlåst samtidigt som jag dunkades upp från sängen vid varje hjärtslag. Nästa gång Albin började hosta var det som om någon försökte kväva mig med sina bara händer runt min hals. Jag skakade, det kändes som om jag höll på att få en infakt. Min mage vred sig & jag med den i smärta. Några tårar kom inte, det var fysikt omöjligt. Men när jag kämpade för att få lust så rann det av ren utmattning och min kamp för jag trodde att det var slutet.
Såhär blir jag när jag är stressad, trött & rädd. Jag får ångestattacker & vid varje tillfälle så känns det som om jag ska dö. Det är en nära döden upplevelse.
Jag har slutat skämmas över att jag mår dåligt ibland, eller att ångesten fortfarande sitter i & hälsar på ibland. Jag har slutat skämmas för jag har accepterat mig själv. Jag har accepterat att jag inte måste vara perfekt. Jag behöver inte bevisa för någon att jag ändå är en bra mamma fastän jag har mina jobbiga dagar. Jag har min sambo som stöd, som står vid min sida in i det sista. Mina barn lider inte av mig eller med mig. Dom ser inte världen genom mina ögon för jag lär dom bättre. Jag kan älska min barn fastän jag inte är på topp. Jag lever inte i förnekelse. Min sambo håller min hand genom allt och jag klappar mig själv på axlen för jag vet att jag klarar det. Jag ger allt för min familj och det är inte så att jag kan ge mindre för att må bättre. Jag har tankar låsta i mitt huvud. Jag kommer aldrig glömma min vän. Jag kommer aldrig glömma min historia, mitt förflutna. Jag är den jag är idag, för vad jag genomgått och även genomlidit. Jag skulle gjort allt igen om det hade lett mig till vart jag är idag.
Jag har mitt, du har ditt. Men jag vågar
Kommentarer
Trackback
