mommysmonster -

Shade´s of gray, everything´s still fine

Fastän jag har barn kan jag må dåligt. Faktum är att jag mår väldigt dåligt & mitt självförtroende sviker mig. Nu har jag klartlagt för Emil att jag mår väldigt dåligt & att jag kommer fixa hjälp. Han frågade inte ens mig, om vad det handlade om. Men men.. Det är nog ett av mina mindre beskymmer. Dock stör det mig, att han inte ser att jag mår dåligt. Jag har mått dåligt läänge men har aldrig gjort något åt det. Nu skäms jag över det otroligt mycket, men ser det mer som läkning, jag lättar mitt hjärta när jag skriver. Anledningen till att jag söker hjälp nu, är för mina barn. Jag vill vara så bra mamma jag kan till mina barn & kunna göra allt för dem. Jag är inte mindre bra för att jag mår psykiskt dåligt. Jag är inte heller en dålig mamma. Men jag skäms. Visst gör jag det. Jag skäms över mig själv. Över många saker. Men för att jag inte vågat söka hjälp försen nu. Jag har ingen jag vill prata med om detta, så det har gått så långt att jag kommit till min egen insikt att jag måste göra något åt detta. Det kommer i perioder, det kommer & går. Men försvinner aldrig. Inte på många år.

Jag känner att jag inte har något att erbjuda Emil. att jag inte har något att komma med. Att han kanske hade klarat allt bättre, än när jag finns med i bilden. Att jag har så dåligt självförtroende att jag ärligt kan säga ; jag hatar min kropp. Skulle jag någonsin känna min "vacker", såfort han lägger ögonen på mig, så känner jag mig äcklig. Att jag inte kan "tillfredställa" synen av mig, till honom. Alltså, ni kan tro att jag är på tipp-topp, men så är det inte helt enkelt. Det har gått så långt att det är otroligt enkelt att dölja.

Jag har varit med om så mycket, sånt som ni inte kan förstå. Sex, drugs and rock´n roll. Jag kom i dåligt sällskap. Träffade en äldre man som jag hade något sorts "förhållande" med. Han dog av heroin överdos när jag var 15 & han typ dubbelt så gammal. Vi träffades i ett år. Efter hans död träffade jag en man, en tvåbarns pappa. Han var ett monster. En hemsk man. Han var labil, hotfull, våldsam & rent ut sagt sjuk. Jag fick dölja mycket. Som jag alltid gjort. Jag har blivit expert på det.

Sedan jag var 12 har jag tyckt illa om mig själv & mitt svaga inre, mitt förfärliga skal. Jag har plågat med själv, på många vis. Jag har haft kraftiga ätstörningar sedan jag var 13. Dock ska jag inte klaga över det nu, då jag anser mig själv vara nästan helt "återställd". Min syster skickade mig till psykologen i skolan. jag gick dit & han sa att han skulle ha kontakt med mina föräldrar, vilket jag INTE ville. Jag ansåg att mina föräldar levde bäst i sitt ovetande. Så han hade inget att erbjuda mig & sa tack & hej. Ingen ville hjälpa mig (ansåg jag). Jag hade en nära vän, en underbar vän, som förstod, men inte ens för henne förklarade jag om hemskheterna som hände mellan mig & m. Dessvärre, är vi långt ifrån varandra. Men tycker inte vi försökt tillräckligt. Jag vet inte.. Min syster har haft sina aningar & jag har henne att tacka för mycket. Men jag skäms över att jag inte sa till henne vad som stod på. jag skäms över att jag litade mer på mig själv, mitt svaga jag, än henne. Jag förstår inte.

Men hade jag förstått mig på allt, så hade jag inte varit där jag är idag. Jag är glad över det jag har. Jag älskar mina barn & har en fantastisk sambo, min bäste vän. Men han kan inte fixa detta åt mig. Jag behöver hjälp med detta sista.

Emma fick mig faktiskt att våga, att man kan få hjälp. Sa dock aldrig till henne att jag mådde som jag gjorde. Men det lät som om hon talade till mig. Som om hon visste. I vilket fall som helst, utan att det kanske egentligen var meningen, så är det hon som satt mig på detta spåret till att få mig frisk. Att fått mig att inse, man kan göra något åt det !
Detta måste vara svårt & bubbligt för er som inte fattar alls. Men jag tänker inte förklara detaljer. Jag skriver endast för min skull.

Igår fiskade jag men syster & pappa i sövde. Så skönt! Idag var vi i sjöbo marknad, jag barnen & Emil.

Här kommer lite övergoa bilder